Petra of Swe

Klockan går inte särskilt fort idag, även om jag tror att det börjar bli brått att komma iväg till jobbet avslöjar en blick på visarna att jag har gått om tid kvar att slöa på- skönt! (ibland). Just idag gör det ingenting att minuterna tickar påi lite makligt takt för det ger mig tid att tänka. Vid närmare eftertanke kan mycket ske och förändras på bara ett år- både en evighet framöver och ett stenkast. För ett år sedan låg hela äventyret med att på riktigt flytta hemifrån framför, för att inte tala om att bosätta mig utomlands. Det var verkligen SÅ spännande, till och med att kolla föreläsningsschemat var roligt. På någotvis spelade det ingen roll att det inte fanns så mycket information att tillgå för jag var fullt sysselsatt med den jag hade. Brevet från UoL med information om schema och dylikt tror jag kom i posten ca 1+1,5 vecka innan flytten bara. Kommer knappt ihåg hur förväntansfullt det var samtidigt som en liten, liten känsla lurade långt bak- hur i H****te kom jag nu på den här idén?! Det är väl som så mycket annat, hjärnan tar bara in lite i taget och det känns inte särskilt övermäktigt när verkligheten smyger sig på. Jag bor här, det är ingen semester- det är hit jag kommer efter en lång dag, en tråkig dag, jobbig dag, underbar dag och en helt vanlig dag.

Den här sommaren har jag -JOBBAT! Det ska bli skönt i höst att veta i bakhuvudet att det finns en liten buffert, till att måla rummet, köpa den där tavlan eller vad det nu kan vara för att rummet ska kännas som MITT! Till att packa matsäck och sticka iväg med tåget en dag och uppleva england, varför inte hälsa på i london eller skotska gränsen (kommer tyvärr inte ihåg vilket universitet) Tänk vad härligt att komma innanför dörren, släppa nycklarna i farstun (engelska hus har kvar det, månne för regnets skull), gå genom hallen och ropa hej till Malin och Jim när jag passerar deras dörrar, hänga upp jackan under trappan och sparka av skorna, ta ett steg ner i köket och sätta på te/kaffe, gå uppför trappan och ropa hej till Becky & Vinny innan jag viker av in till höger där mitt rum ligger med mina möbler och mina färger på väggarna eller in i tvrummet och prata en stund. Och av någon anledning föreställer jag mig i tanken alltid att det är mörkt och så där lagom kallt ute, en vinterkväll men inne i huset är lamporna tända och i rummen finns värmen av vänner. Är det konstigt att jag längtar tillbaka lite?!!

Förra årets förväntan har förvandlats till längtan, efter det som finns hemma i Liverpool men inte hemma i Sverige. I Liverpool finns nya,förhoppningsvis långa vänskaper, universitetet (det här är väl helt tabu, men lite i smyg längtar jag till att sätta tänderna i andra året och komma framåt, vidare och lära mig MER), huset (så spännande att bo med 4 kompisar en flyktig sekund undrar jag med vem bor jag nästa år och var?) och engelska egenheter. I Sverige finns familjen, vänner som känner mig lika väl som jag känner dem, knäckebröd och pytt i panna- allt det som under mina första 19,5 år var normalitet. Förhållningssätt och "normalitet" som jag känner igen utan att tänka och kan utan att veta. England är än så länge en relativt ny erfarenhet och det är ju alltid ett spännande äventyr!

Det är helt enkelt två olika "hemma" men just nu ett år in i äventyret är det lika mycket hemma. I plånboken blandas pund och kronor, donatorkort från landstinget- ett från NHS, svenskt och engelskt busskort. Kanske går det att ha 2 världar...