Petra of Swe

Jag inser att bloggen är relativt ensidig för tillfället, alla bilderna är från mig vid skrivbordet och det mesta jag skriver om rör antingen tentor eller plugg. Jag ber om ursäkt, det är nog inte särskilt roligt att läsa. Dock är det min verklighet just nu, förutom då jag promenerar bort till frukost & middag eller åker in till tentorna lämnar jag i princip inte skrivbordet. Inte ens när det är dags att varva ner för kvällen :P eller nåja, oftast flyttar jag över och sitter på sängen medan jag tittar på laptopen i rekreationellt syfte!

Efter imorgon ska det förhoppningsvis bli lite ändring på den saken men när jag nu ändå pausar tänkte jag passa på att smygstarta. B åkte hem tidigare ikväll för att överraska sin pojkvän med ett besök, däremot kände hon sig inte lika sugen på att tvunget göra hela "rundan". Dvs. hälsa på hos alla därhemma bara för att hon nu åkte dit en vända, tillägas bör kanske att B inte bor särksilt långt härifrån och träffar därför familjen relativt ofta. Oj, oj vilket drama som utvecklades!! B var supernervös inför att åka tillbaka till sin hemstad utan att bo hos sina föräldrar, så pass att hon funderade på att ljuga. Jag försökte att inte lägga mig i men här invände jag starkt, att ljuga överhuvudtaget är ju i högsta grad diskuterbart men för en sådan "trivial" sak. Det kändes verkligen onödigt. Ovan som jag själv är vid att bli behandlad som ett barn försökte jag ingjuta lite självrespekt i B genom att stötta henne i att hon som myndig (vill gärna skriva vuxen men det verkar inte som att mentaliteten är så här) har rätt att själv besluta om hon vill åka och träffa sin pojkvän men inte föräldrarna, det är ju inte så att hon åsidosätter dem. Det var inte meningen att hon alls skulle åka hem!

Dock verkar det som att vi har väldigt olika föräldrar. B kämpar i största grad fortfarande med att stå på egna ben medan jag själv känner mig trygg i att jag är en vuxen människa som förvisso alltid kommer vara barn till mina föräldrar. Ja, det hela urartade lite när hennes pappa inte längre ville prata med en oresonlig 19-årig som tyckte att hon visst kunde ta tåget tillbaka till L´pool under kvällen imorgon (tidigt) eftersom vi ska ut och fira att tentorna är över. Inte desto mindre lever vi ju alla våra egna liv, förhoppningsvis har ett frö såtts hos B. För tillfället går så fruktansvärt mycket energi åt till att oroa sig för att vara självisk och som kompis blir jag frustrerad. Sedan kompliceras saken ju av att hennes föräldrar betalar för hennes boende...Speciellt vid sådana här tillfällen blir jag påmind om hur lite jag har behövt kämpa för att få lov att vara min egen och känner mig tacksam. Har då aldrig behövt hitta på spindelväv av "icke"lögner för att jag trodde att päronen skulle gå bärsäkargång över att deras sällskap inte längre var det enda. Familj och vänner tycker jag prioriteras över pojkvänner, absolut, men det är ju ingen allomslutande regel. Man FÅR lov att åka och hälsa på dem...

Så jag är faktiskt tacksams!