När nog är nog...
Har precis sett en film på BBC iPlayer- A Short Stay in Switzerland med Julie Walters i huvudrollen. Faktiskt ett väldigt bra drama, särskilt som de senaste filmerna jag sett har varit "hjärnlösa" tjejkomedier i stil med The Holiday. I alla fall så bygger dramat på en riktig livsberättelse. Dr Anne Turner diagnostiseras med en progressiv neurologisk sjukdom strax efter att ha mist sin make i en liknande sjukdom. Hennes egen sjukdom är dock aggressivare och ställer hennes syn på sin roll som läkare, mamma och fru på sin spets. Väl medveten om att striden mot sjukdomen kommer bli henne övermäktig tar Anne mod till sig att utkämpa en annan strid- rätten att få säga att det räcker.
Filmen liksom dokumentärer jag såg över julen (och som var väl debatterad i england under hösten) berör en intressant debatt som inte lätt låter sig diskuteras. Assisterad dödshjälp är aldrig svart eller vitt utan en hel färgskala av gråa nyanser. Medan jag sällar mig till skaran som upprepar argument om livskvalité och rätten att få lov att gå när ens tid är kommen, med all den värdighet och respekt som varje människa är värd, uppskattar jag även andra sidan av myntet. De som blir kvar och faktiskt kan åtalas och de som ska utföra "behandlingen" (dvs skriva ut en överdos väl medveten om hur den kommer användas). Det var ett annat uppmärksammat fall här i höstat. En rugby spelare skadades under en match och blev i princip förlamad från käken och nedåt. Efter månader och åter månader bestämde sig hans föräldrar för att respektera hans önskan att inte leva ett helt liv på ett sådant sätt, att respektera att det inte var hans vilja. De ordnade slutligen så att han kunde komma till en klinik i Schweiz där han valde att ta sitt liv. Föräldrarna blev anmälda för vållande till annans död men åklagaren tog, efter att ha granskat fallet, beslut om att inget åtal skulle väckas då det var rättsväsendets åsikt att dödsorskaken var självmord.
Det är ingen enkel fråga och sannerligen inte en som kan redogöras för med rättvisa i ett kort blogginlägg. En sak håller jag dock för säker, det absolut sämsta måste säkerligen vara att fördöma dem som tar modet till sig att säga när nog är nog, för dem i deras liv.
