Varför var jag tvungen att tänka tanken?
Idag fullkomligt ösregnar det. Jag behöver inte vara på jobb förrän i eftermiddag och eftersom jag igår erkände att inboxen sällan rensas, fick jag skärpa till mig och råda bot på detta. Nu är alltså mina mail organiserade i mappar och ett antal hundra mail förpassade till papperskorgen. Antingen tänkte jag fortsätta på den inslagna vägen och passa på att sortera tvätt och dammsuga över, eller så struntar jag helt i det och gosar ner mig i soffan med en bok - vad tycks?
För att föra in tankarna på en något relaterad tanke. Den absolut svåraste utmaningen i vardagen måste vara att lära sig vara nöjd med att leva här & nu. Ett visst mått av framåtsträvan, snarare framförhållning, finns naturligtvis alltid- jag ska jobba i eftermiddag, resa bort om någon vecka etc etc. Denna typen av tankar underlättar förstås planeringen och möjliggör att saker blir gjorda när det finns tid. När börjar det gå för långt? När vet man att man biter sig i svansen i sina försök att alltid leva i vad som sker i framtiden? Själv ägnade jag större delen av vintern i ingenmansland- inga projekt var nödvändiga att påbörja för några månader var alldeles för kort tid, när jag sedan jobbade hade jag ett mål som underlättade. När dagen nu närmar sig glider tankarna från studierna till möjliga jobb efter examen. Jag velar även över om det verkligen är bäst att bo ett år i studenthall eller om jag istället skulle ha hyrt en lägenhet. I vilket fall som helst funderar jag på vad jag ska göra i maj/juni 2009 när jag inte längre kan bo kvar i mitt studentrum. Förvisso krävs det att jag redan nu planerar lite, för ekonomins skull såväl som den logistiska. En central hyresrätt i Liverpool är rätt eftertraktad tänker jag mig.
Är det en generations fråga den här oförmågan av att njuta av vad som är just nu? Är det baksidan av internets informations-era? Själv förbannar jag mitt behov av att ha kontroll & av att planera, varför skulle jag börja kolla upp mina alternativ i juni 2009, redan nu, när jag inte ens flyttat över till England än? Det är så typiskt eftersom jag nu grubblar över om jag valde "rätt"! Tanken på att bo själv tilltalar mig & jag är beredd på att lägga undan pengar så att jag kan bo lite mer centralt. På så sätt undviker jag både den ekonomiska kostnaden av transport och den tidsmässiga kostnad man "betalar". Tänk vad skönt att bara kunna sticka ner på stan istället för att behöva planera, vänta och hålla koll på trafik tider. Men nej, jag hade ju bestämt att jag skulle flytta till England och prova på livet som ultra-student, då måste man väl bo i studenthall?! Nästa år kan jag försöka ordna med lägenhet- till jul ger mig tillåtelse att börja planera.
För att föra in tankarna på en något relaterad tanke. Den absolut svåraste utmaningen i vardagen måste vara att lära sig vara nöjd med att leva här & nu. Ett visst mått av framåtsträvan, snarare framförhållning, finns naturligtvis alltid- jag ska jobba i eftermiddag, resa bort om någon vecka etc etc. Denna typen av tankar underlättar förstås planeringen och möjliggör att saker blir gjorda när det finns tid. När börjar det gå för långt? När vet man att man biter sig i svansen i sina försök att alltid leva i vad som sker i framtiden? Själv ägnade jag större delen av vintern i ingenmansland- inga projekt var nödvändiga att påbörja för några månader var alldeles för kort tid, när jag sedan jobbade hade jag ett mål som underlättade. När dagen nu närmar sig glider tankarna från studierna till möjliga jobb efter examen. Jag velar även över om det verkligen är bäst att bo ett år i studenthall eller om jag istället skulle ha hyrt en lägenhet. I vilket fall som helst funderar jag på vad jag ska göra i maj/juni 2009 när jag inte längre kan bo kvar i mitt studentrum. Förvisso krävs det att jag redan nu planerar lite, för ekonomins skull såväl som den logistiska. En central hyresrätt i Liverpool är rätt eftertraktad tänker jag mig.
Är det en generations fråga den här oförmågan av att njuta av vad som är just nu? Är det baksidan av internets informations-era? Själv förbannar jag mitt behov av att ha kontroll & av att planera, varför skulle jag börja kolla upp mina alternativ i juni 2009, redan nu, när jag inte ens flyttat över till England än? Det är så typiskt eftersom jag nu grubblar över om jag valde "rätt"! Tanken på att bo själv tilltalar mig & jag är beredd på att lägga undan pengar så att jag kan bo lite mer centralt. På så sätt undviker jag både den ekonomiska kostnaden av transport och den tidsmässiga kostnad man "betalar". Tänk vad skönt att bara kunna sticka ner på stan istället för att behöva planera, vänta och hålla koll på trafik tider. Men nej, jag hade ju bestämt att jag skulle flytta till England och prova på livet som ultra-student, då måste man väl bo i studenthall?! Nästa år kan jag försöka ordna med lägenhet- till jul ger mig tillåtelse att börja planera.
Kommentarer
Trackback
