Petra of Swe

Inser bedrövat att jag fastnat i fällan av att stiga upp, jobba, för att sedan gå och lägga mig. Svårt att värja sig mot nedstämdhet. Senaste tiden har jag känt mig rätt ensam, otur då att bästa vännerna befinner sig på opraktiskt avstånd, närmare betämt utomlands. Knappt har jag hunnit tänka tanken att jag ska åka hem till någon av dem för att prata av mig och få andrum förrän jag inser att det naturligtvis inte är möjligt utan att "skolka" från jobb eller dylikt. Tack och lov då för att det finns skype för att hålla nere kostnaderna för kommunikation- jag ska bli bättre på att använda detta medium, speciellt nu när jag har det i mobilen. Jag ska även bli bättre på att utnyttja resterande dagsljus efter jobb vilket i och med omställningen av klockorna numera ökar. Promenera lite i stan, titta in hos mormor för en kopp kaffe, lite senare framåt våren kan jag kanske cykla ut till stranden- sådana saker. Mamma ser gärna, i motsats till att jag fortsätter känna mig utanför & ensam, att jag börjar tråka ut omgivningen (mina ord, inte hennes) med jobbet på caféet & med Liverpool. Själv är jag inte lika förtjust- vad finns det att berätta? För tillfället händer inte mycket på Liverpool fronten (till min stora förtret kan tillägas, även om orsaken är logisk. Otålig? Moi? Inte då!) & jag inser ju att detta är en långt större händelse i mitt liv samt långt mer roligare än för andra. Förutom lite anekdoter om allehanda knäppgökar ser de flesta dagarna på caféet i princip lika ut. Hursomhelst känns bättre idag än det gjorde i söndags. Har uttnyttjat sovmorgonen till att prata länge i telefon med mormor som även hon blev uppiggad av samtalet. (skamligt länge sedan jag hörde av mig om jag ska vara ärlig). Nu har jag således ett åtgärdspaket för att ryka upp mig!